Okej. Vi har fått bassning. Vi har alltså fler läsare. För bevis, se nedan. Förlåt P. Och puss.

- - - - - - - - -
Mail från P:
Fru Lantz och fröken Berg!



Jag kan ibland se mellan fingrarna när det gäller faktafel bara för att livet blir så mycket lättare och härligare då. Jag gjorde det när jag läste Da Vinci koden. Jag gör det när jag läser mina gamla dagboksanteckningar. Och jag gör det ibland i konversationer där jag helt enkelt bara hittar på något som låter bra, typ att Anna-Lotta Larsson skulle vara gift med sin egen bror. Men det finns gränser: Dialoggens ende läsare, Anders Backlund? ENDE LÄSARE?!?!!!! (Vinkar!!! Hoppar!! Vifftar!! Hjular!!! Moonar!!! ) Aldrig har väl ett faktafel varit så upprörande. Nu förstår jag hur Jungfru Marias knullkompis kände sig när bibeln skrevs. Han fanns helt plötsligt inte.



/Herr P.

Det ligger i släkten! Det där med tajta kjolar. En gång på 40-talet. Eller 50-talet (jag vågar mig på en parentes här, fast jag numera känner att det inte är helt okomplicerat. Historien utspelar sig under något tal då det var modernt med riktigt tajt kjol långt ned på benet. Nu slutar jag parentesen. Utan svårigheter. Titta det är bara att sluta!) skulle farmor kliva på en buss, eller om det var spårvagn. i vilket fall som helst hade dom inte uppfunnit nigfunktionen och eftersom min farmor var ett modelejon/knasig så hade hon en lång kjol som var snävare än pingstvännernas syn på homoadoption. Det hela slutade med att busschauffören med hjälp av en medresenär fick lyfta farmor på bussen eller om det nu var spårvagnen.

Jag har ännu inte formulerat ett glädjetjut över att mitt bredband åter är brett.
Här kommer det:

Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii.

/C

Okej, vår ende läsare (Anders Backlund)! Nu har Carina ringt och meddelat att hennes internet helt har lagt av och att det är därför hennes inlägg är lika sällsynta som ett konkret besked från Irak-konferensen. Hon låter också hälsa att hon har fått oerhört mycket gjort sedan internet övergav henne: "Igår t.ex. så städade jag bort fisklukten ur kylen. Det har luktat fisk i ett halvår.", berättar hon glatt från bussen där hon sitter med en så tight kjol att hon inte hade kunnat kliva på om inte bussarna numera var utrustade med den s.k. "nigningsfunktionen", som ju som bekant är infört för att underlätta för gamla, funktionsnedsatta, folk med barnvagn och folk som har sett för mycket på Sex and the City.
A

Berg? BERG? BEEEEEEERG?
Var är du? Ska jag personligen behöva komma hem och fixa ditt bredband? Det skulle i och för sig innebära att om det tidigare fugnerade fem minuter var femte timme så skulle det efter att jag fibblat litet med sladdarna fungera fem timmar vart femte år, och frågan är om det är en önskvärd lösning.
McGyver

Fast nu har jag börjat tänka; egentligen är vi ju alla parenteser, i betydelsen "mellansats". Är vi inte alla, så att säga, "mellansatser" i det stora hela. Som individuella "inskott" i det universella texten som aldrig tar slut, eller om den nu är litet krökt. Det skulle inte förvåna mig om det var litet krökt. Det skulle förklara varför mina rader alltid sluttar litet nedåt i slutet när jag skriver för hand. När jag var yngre fick jag höra att det berodde på att jag tänkte negativt. Om man däremot skrev så att raden gjorde en böj uppåt på slutet så var man en glad jävel. Och eftersom jag var en relativt glad jävel på den tiden så är en troligare förklaring att mitt handtextande bara är ett partiellt eko av den oändliga universella textkrökningen. Nu börjar jag känna att jag närmar mig slutet av den här parentesen. Jag kommer då att genomgå vad vi kan kalla den lilla textdöden. Nu kommer jag.) och ärligt talat hade jag tänkt att ge bort den, men nu vet jag inte längre. Dels blev jag litet förtjust i den själv, dels är den litet dammig i det vita. Nä, nu måste jag jobba, imorgon är en annan sändning, för att parafrasera något annat litet dammigt.
Puss
A

Jag har gjort en ängel igen! Jag trodde att det var slut mellan mig och den där gamla kakformen, men döm om min förvåning när min kropp efter läggningen ropade: "LERA! JAG VILL JOBBA MED LERA!" Man kan verkligen överraska sig själv ibland. Jag tror att den blev fin också, vit bas med blommor i rött och guld med pyttesmå kristaller i mitten (dom som låg i inbjudan till "Sex and the City"-premiären. Hoppas hoppas hoppas att du inte slängt din inbjudan än, och att du inget hellre vill än att spara dina pyttesmå kristaller till din pyttelilla väninna. I vanliga fall blir jag helt vansinnig när jag får inbjudningar med mer än ett emballage, men den här gången är jag benägen att förlåta SF för att dom skickar ut en inbjudan iform av en halv centimeter tjock plexiglasskiva inpackad i 1. svart kartong. 2. svart kartong 3. rosa "mocka"-band. En gång fick jag en inbjudan som var full med "snö". En annan gång fick jag ett "guld"-kort. En gång innehöll en inbjudan alla kryddor du behöver till en lyckad "glögg". Jag vet inte varför jag skrev glögg inom citationstecken, för det var verkligen alla ingredienser som man behöver för att göra en lyckat glögg. Och det hade ju varit trevligt om det faktiskt var glögg i inbjudan och inte bara papper. Om du förstår vad jag menar. Fy fan vilken lång parentes! Har du någonsin läst en såhär lång parentes? Jag vill avsluta den, men det går inte. Det är som att jag skriver automatisk skrift. Automatisk parentesskrift. Nu börjar det bli löjligt. Jag måste sluta. SLUTA! SLUUUUUUUUUTA! Nä, det går inte. Vad ska jag göra? Tänk om jag aldrig kan ta mig ur den här parentesen, utan blir kvar här i resten av mitt liv. Vad ska Tomas säga när han kommer hem? "Är du hemma älskling?". "Ja, jag är här." "Men varför ser du så konvex ut?". "Jag kommer inte ur den här jävla parentesen, snälla hjälp mig, jag vill inte att barnen ska se mig såhär. Jag tror att det kan ge dom ett spännt förhållande till språket. Och till mig. Hjälp mig ut!" Och Tomas hämtar en kofot, en slagborr och litet explosives, men inget hjälper, och nu måste jag sluta mitt i parentesen för jag har en paj i ugnen.

Du förresten - vad bra din mamma var i radio igår! Inget gör sig så bra i radio som familjemedlemmar.
Hur är det med din yoga-målbild? Är den i samma form som mina svärmorstungor (som inte fått vatten sen USA gick in i Irak) eller är den mer som någon av dina välmående klematis?
Jag har en sån grav attackmens, men om flödet stillar sig en smula så funderar jag på att uppsöka valfri yogaenhet redan imorgon. Skarruhängamed?
Yoga är bra för följande:
* Smidighet
* Uthållighet
* Andning
* Kondition
* Balans
* Att man får se sig själv i pyttesmå kläder.
* Att man kanske står bredvid en hästtjej utan att veta om det och därför bearbetar sina rädslor.
* Att man lägger märke till att man inte klippt tånaglarna på ett tag.
* Att man får lära sig en del udda djur (kobra, kamel, örn etc.)
* Att man får vara med dig.
Puss
A

Lyllo dig som har något att skylla på när du inte har skrivit på Dialoggen på ett dygn. Själv har jag bara litet för mycket att göra. Igår, tex, var jag tvungen att gå och se Indiana Jones bara för att att ha en ursäkt för att titta på mig själv på storduk. SR har ju gjort en reklamfilm för vår finurliga finess "Programhittaren", och jag är med i rosa topp och bara några timmars sömn i kroppen. Fast det syntes faktiskt inte så mycket. Tänk vilken jävla omväg i alla fall; redan som barn drömde jag om att bli filmskådis och sen var jag tvungen att jobba på radio i femton år innan det blev verklighet.
Hur som helst, slutsatsen av min självupplevelse är att nu måste vi göra långfilm. Jag slutar att skriva här nu så att jag kan göra det jag ska på jobbet så att jag sen kan gå hem och skriva en långfilm.
A Lucas
Ps. När jag såg Harrison Ford förstod jag hur gammal jag är.

Min internetuppkoppling har bestämt sig för att funka fläckvis. Ungefär 5 minuter var femte timme. Det betyder att det sammanlagt tar ett dygn att betala alla räkningar och att jag har sjukt mycket tid över. Insåg inte hur mycket tid jag spenderade framför datorn. I går städade jag ur kylen. När gjorde man det sist? Väldigt länge sedan om man får tro mögelsporerna och fjolårets sill.

Nu är det bäst jag avslutar. Annars så gör anslutningen det åt mig och det är inte lika roligt.

Puss

C

Du anar inte hur gärna jag vill hänga med på ritt. Ända sedan jag såg höstlegender har jag drömt om att rida. Helst i slomotion med Brad Pitt tätt tätt bakom mig. Det är något så oerhört romantiskt med häst. Så fritt och vackert och kraftfyllt. Jag gillar tanken av mig själv till häst helt enkelt.
Det är konstigt att jag aldrig börjat rida. Förmodligen ligger spärren i hästtjejerna. Jag ville (vågade) aldrig bli en sådan. Nu är jag istället vad Camilla skulle beskriva som en riktigt erfaren ryttare. Ungefär 3-4 gånger på ryggen varav en slutade med att hästen skenade och jag slängde mig av. Konstigt nog gillade jag hästar ännu mer efter det.
Jag kanske är en sado-variant av Malin Baryard. Med piska och chaps...

För att sammanfatta: säg bara när och var och jag kommer. Alltså kommer, som i dyker upp på det utsatta stället och inget annat.

Nu har jag ridit islandshäst. Camilla hade sagt vid anmäla att vi alla var vana ryttare. Det var ju festligt av henne. Själv har jag ridit samanlagt fyra gånger dom senaste tjugotre åren. Men va fan, man har väl läst "Britta och Silver". Och det var så jävla fint Carina, med kor och allting. Kor och skog och böljade hagar och en hord på pass 50 hjortar som stod i eftermiddagssolen och betade och viftade hysteriskt på sina små ursäkter till svansar. Det var tur att hjortarna dök upp, för då hade vi redan ridit i fem (5) timmar och jag var så glad över att för en sekund tänka på något annat än att jag kanske aldrig mer skulle få en normal vinkel på mina ben. Vi måste helt enkelt rida islandshäst tillsammans. Kanske tycker du att den slutsatsen kom litet hastigt på, men jag måste sluta nu för T håller på och kör omkring med en otassad fotpall på vårt oslipade golv.
A Gernandt

Jaha! Så nu har jag sänt igen.
Jag blev så full i skratt efter en timme så jag kunde inte låta bli att avsluta alla frågor med ett fiss. Inte helt snyggt. Ellers som en gammal chef jag hade på Radio Stockholm skulle säga litet nedlåtande: "Tjejigt". Jag har fortfarande skratt kvar i magen. Det är skönt. Litet som bålchampagne. Kroppens motsvarighet till champagnebål.
Vilken härlig kväll ni ska ha! Hälsa alla från mig. Det kan vara sista gången ni hör ifrån mig, för imorgon ska jag rida islandshäst hela dagen. Islandshäst. Hela dagen.
Kram
"Hästtjejen"

Premenstruell är inte roligt att vara. Jag var det förra veckan. Nu är jag bara menstruell. Inte så roligt det heller. Vad sällan man säger att man är menstruell. Aldrig faktiskt. Jag ska börja med det nu istället för det gamla vanliga "jag har mens". Det känns mer värdigt att vara något än att ha något. Som om man faktiskt har kontroll över det själv. Jag har denna vecka VALT att vara menstruell. Vilket dumt val.

Idag är jag mer slemmig i halsen en rispig. Vad fint att du vill ligga i min hårbotten. Om du var så liten att du fick plats så skulle jag tvätta däruppe och kanske ställa in en nanoliten tv så du hade något att göra. Eller en jätteliten motionscykel.

Nu ska jag åka till min syster och hänga med barnen. Ikväll bjuder mamma o pappa på middag och hela familjen ska kolla på sista avsnittet av Berg flyttar in. Mysigt. Som att vara tonåring igen.

puss

Jag är så glad att du har kommit ut som baldie så jag har inte ens haft vett att skriva och gratulera. Grattis! Och eftersom jag redan har tagit dig på huvudet så behöver du inte se mig som ett hot. Ditt huvud var för övrigt som motsatsen till treans sandpapper. Vore jag tillräckligt liten skulle jag krypa upp och lägga mig på skulten din och låta din gång vagga mig. Det skulle vara som att ligga på världens mjukaste spikmatta. Som att bli borstad med den mjukaste rotborsten. Som det bästa sättet att bli av med mina pyttesmå celluliter. Nu ska jag göra fredag.
Puss
A
Ps. Krya på dig hjärtat. Jag är faktiskt redan bättre, men är så jävla premenstruell så om någon närmar sig mig med en tändsticka är risken att jag exploderar. Tur att jag inte jobbar på ett kärnkraftsverk.

Vad roligt att Lisas film var så drabbande. Jag fattar precis. Jag har suttit hela kvällen och drabbats av eurovisionen. Inte på ett fint, gråtmilt sätt utan på ett mer hårt öststats "för guds skull lär dig sjunga så du inte behöver gömma obegåvningen bakom ett par jätteplatspattar"-aktigt sätt.

Jag är OXÅ sjuk. (att stava fel i versaler är mycket roligare). På riktigt. Förutom den gamla vanliga magkatarren så har jag ont i halsen. Som att jag ätit treans sandpapper till middag. Mitt huvud känns svullet. Kanske är det för att alla tar på det hela tiden nu. Somnade framför Niklas mat och vaknade lagom till schlagern. Vem röstade du på?

Förresten, den tråkigaste kommentaren jag fått för min rakade hjässa är: Oj....... spännande!

Puss
/Skalleper