Carina, jag tänker på dig någon gång varje dag. Funderar på var du är, vem du är hos och vad du gör. Undrar om du kommer att hålla dig ifrån besticklådan den här säsongen eller om du tänker låta t.ex.någon musikant märka dig på andra armen med en bordskniv. Här hemma händer det inte mycket. Jag har börjat sova igen efter sex år, och det är som om en ny tid har börjat. (Jag skulle kunna säga att det är som en dröm, men det känns sökt på något vis.) Jag känner mig som en annan människa. Nån som jag umgicks med för länge sen men sedan tappade kontakten med under dom första krystvärkarna. Allt är anorlunda - jag kan titta på Rapport utan att få existensiell ångest, jag kan läsa morgontidninge utan att falla i gråt, och faller jag i gråt så har jag liksom lättare att falla tillbaka i ogråt igen, jag har tålamod med barnen, jag har tålamod med mig själv och Tomas framstår som aptitligare än någonsin. 2009 kan, till skillnad från vad Sven-Otto tror, bli ett skitbra år.
Jaha, nu ska vi tydligen titta på ett avsnitt av Vita huset. Det är ju inte Bartlet som är president längre. Det är Obama.
Tanke
A

Ps.
När man sover flera timmar i sträck så drömmer man också har jag märkt. Det är det absolut enda negativa med att ha fått sömnen tillbaka. I alla fall är det jobbigt vissa nätter. Som häromnatten när jag drömde att jag nästan blev våldtagen av en snubbe med jeanskostym, och jag är fortfarande arg. På riktigt - varje gång jag tänker på det blir jag vettlöst förbannad. Orättvist nog mest på tjejen (också i jeanskostym) som stod bredvid och glodde utan att säga något.

Som jag missköter den här dialoggen!
Jag är ledsen för det, men jag tror bara att jag kan hålla igång fyra kommunikationsytor åt gången. Jag skäms. Eller så förväxlar jag den känslan med magkatarr.
Men...vad fan, är det ingen Solens mat! ÄR DET INGEN SOLENS MAT? Jag sitter i soffan och dialoggar och tänkte njuta en semla och Bo Hagström, men tydligen blir det inget av den saken.
Jaha, nu kommer semlan. Fyra kommunikationsytor och en hetvägg. Jag måste sluta.
Puss
A

Allrakäraste Berg!
Jag har så dåligt samvete. Nu tog jag mig an att hålla liv i Dialoggen medan du var ute på äventyr, och vad gör jag? Jo jag börjar MIKROBLOGGA isället. Fy för mig. Det är som att vara otrogen med sin absolut minsta kompis. Vi pratade om mikrobloggandet i programmet i fredags och eftersom jag är en undersökande reporter var jag naturligtvis tvungen att prova och nu kan jag inte sluta. Är inte det typiskt mig - istället för att tagga ner så taggar jag upp. Nu har jag så många kommunikationsplattformar så hade det varit helikopterplattor så hade jag blivit ställd inför miljödomstolen. Funnes det någon rättslig kommunikationsinsans så skulle jag vara åtalad och fälld före helgen.
Nu ska jag rena mig genom att gå på yoga. Jag lovar att strecha för sin räkning också. Minst en triangel ska jag stå i för dig. This is for you, baby, ska jag tänka, och sen gå ner djupt som fan.
Kärlek
A

Jag är inte alls säker på att allt spelar mig i händerna. Nu till exempel gick jag in på Dialoggen för att be - just det BE! Du vet ju hur jag alltid söker min gud (du ser, idag med litet g, imorgon med stort, förvirringen är total...) och så tänkte jag att med dig både frånvarande och närvarande på Dialoggen så skulle jag helt enkelt ta tillfället i akt och öva på dig. Sätt in dig i guds ställe för några veckor. Idag hade jag tänkt skriva: Kära, goda Berg. Hjälp mig att förstå att bara för att andra tycker att jag är en idiot betyder inte det att jag är det. Hjälp mig att titta upp istället för ner. Hjälp mig att vila i min osäkerhet på det att allt kommer att lösa sig. Och när du ändå är igång kan du väl ordna fred och frid i världen. Är det förresten du som skapat hundsnasket "torkad lunga"? I så fall tror jag att du ska fundera på att omfokusera din energi.
Amen
Tomas Tvivlaren

Ps. Jag har inte tråkigt på radion. Jag älskar min redaktion och bilden på T och A:s alla teckningar. Det är mig själv i radio som gör mit uttråkad. Just nu funderar jag på om jag ska överge förra årets förnedringstema (sjunga, söka scenskolan etc.) och i vår istället jobba med ledordet "Värdighet" (research, korrekt uttalade gästnamn etc.). Vad tycker du, oh goda Berg?

Koko käraste Annika.
Det är fantastiskt hur allt bara spelar mig i händerna just nu. Och då pratar jag inte om bra saker som händer som kommer att förändra MITT liv, utan bra saker som händer som kommer förändra DITT liv. Du ser, desto tråkigare du har på radion, desto snarare kommer du att publicera din bok. Jag längtar verkligen. Jag kommer vara din Ann-Marie Skarp under tiden. komma med kaffe och hembakt, stryka dig över håret, massera dina av skrivandet trötta händer. (Av någon anledning ser jag framför mig att du skriver för hand. Och att du är ganska lik Tom Hulce i filmen Amadeus).

Annars är jag som du vet en lite väl hårt arbetande människa. Men jag är glad glad glad! Hörde vårfåglarna idag. Eller var det bara i mitt huvud?

Oj, vad konstigt att läsa ord om mig SOM ÄR SANNA. Det ska fan till att jag skriver det själv för att det ska bli rätt. Apropå det, tycker du inte att Expressen börjar bli mer och mer som den där tjejen i skolan, som visste att hon inte skulle bli omtyckt om hon inte ständigt levererade sensationella historier om klasskompisar, vargar under sängen, fäder som är negerkungar etc?

Vi kan absolut ha en gästskrivare. Vem. Jag föreslår någon av våra dokumenterade läsare: Peter, Erland eller Anders.

kram plus puss

Berg - hör du mig? Det här att skriva till någon som liksom är närvarande men inte här, ger mig litet samma känsla som när jag var liten och försökte prata med Gud. Det är alls ingen oäven känsla, den är bekant och trygg och en själslig botoxkur.
Käre, gode, Berg. Idag sände jag utan sidekick för första gången på 200 år. Det var jättekonstigt. Jag liksom hörde min egen röst och hade svårt att hitta takten i den dans som jag gärna ser radioprogrammen som. Men jag tänkte att jag måste prova. Ruska om mig litet. Jag står fullständigt still i min radioutveckling, och gick till och med ner och tog en influensaspruta idag bara för att det skulle hända något i min annars så inrutade arbetsdag (läsa tidningen, komma på idéer, utveckla idéer, exekvera idéer. I 14 år nu.). I och för sig skulle själva influensan rent faktiskt vara ett större avbrott i min annars så inrutade arbetsdag, men begär inte det omöjliga av en som är litet rädd för förändringar. Vad manusbunden du blir när du sänder ensam. Det finns liksom ingen där att spåna med. Oj, nu börjar Philofix, måste rusa.
Kram
A

Okej, Carina, nu skriver jag som det är. Observera att jag nu byter fokus och vänder mig till tredje part. Det känns spännande och litet smutsigt, men nu kör jag:
Allrakäraste enda läsare, vi kan kalla dig Peter Erixon. Eller Anders Backlund. Du kanske har lagt märke till att Carina för tillfället inte hör av sig på den här platsen. Hon har som det heter "fullt upp" på annat håll. Och egentligen gör det ju inte så mycket eftersom Expressen numera lägga orden i munnen på henne, varpå hon ju faktiskt inte behöver kommunicera på egen hand över huvud taget. Det hade ju varit ganska praktiskt och tidssparande - om Expressen hade gått journalisthögskolan - nu blir det mest besvärande och litet pinsamt. För Expressen. Inga nyheter alltså. Ungefär som vanligt. I Expressen. Usch, det där var osakligt av mig. Ungefär som i Expressen.
Summa summarum: Berg flyttar ut en kort period och jag tar dubbelt så mycket plats. Det plågar mig naturligtvis men som pappa Nisse säger: jag offrar mig så gärna. Eller Carina - nu byter jag fokus igen - vi kanske skulle prova och ha en gäst-dialoggare under din frånvaro - vad säger du om det? Nu vet jag ju inte ens om du hinner läsa det här, och i så fall kommer jag ju inte att få svar på den frågan förrän du är tillbaka i gamla gängor igen, och då är ju idén inaktuell, och alltså litet som jag känner mig i stort sen jag fyllde 40.
Fast några fräscha tankar har jag. Som att jag känner en dragning till en av barnens plastriddare samt att jag vill färga håret blått.
Jag längtar tills du är tillbaka!
A

Jaha, så har jag då inte bara ont i halsen, utan också sociala fantomsmärtor efter er. Så typiskt! Tomas, som är litet värre däran än jag, ligger till sängs i feberfrossa medan jag försöker avstyra vidare fäktning med T. Båda barnen är litet nedslagna idag eftersom Barda är slut, och dom därför inte får njuta ett nytt avsnitt ikväll, så jag ställer tidvis upp som den onda häxan Yki. Igår, när jag slungat iväg ett eldklot så att T dramatiskt föll till golvet, reste han sig efteråt och sa: "Vad bra du var mamma!". Kan det vara så att endast mina barn förstår mitt skådespelargeni?
Carina - ärligt talat - tycker du att det var konstigt att jag ställde mig att flossa klockan 2.40 på nyårsnatten? Även nyårsmenyer lämnar ju spår mellan tänderna, men Tomas verkade tycka att jag på något sätt gick utanför ramen där jag stod och blödde. Men vad ska man göra - att använda tandtråd är ju den någotsånär balanserades enda sätt att skära sig själv. Och vad annat finns att göra när palestinska barn gråter i min tidningsfamn varje morgon? Utropet: "Titta - raketer!" har så olika innebörd beroende var man befinner sig under tolvslaget.
Saknar dig
A

Ps. Kort recension av denna säsongs "Barda", formulerad av min man:
"Förresten har Carl VERKLIGEN vuxit in i sin roll. Han är så självklar i sin tolkning. Han tar rummet (skogen) i besittning och du tvivlar aldrig på honom. Han ÄR lajv."

Ps. II
Professor Lars Calmfors sa just på radion att vi "går in i en lågkonjunktur". Betyder det att lågkonjunkturen hela tiden legat där framför oss och vi bara rättar till ryggsäcken och kliver in? Litet som en skog. Eller ett träsk. Betyder det att vi skulle kunna välja en annan väg, men ingen vågar för kartan är inte ritad som vi är vana vid? Eller betyder det att den ekonomiska terrängen egentligen är förutbestämd och om man ställde sig på tillräckligt långt avstånd skulle man kunna se höjder och dalar långt innan man traskat så långt. Som att vi är ute på en ekonomisk hajk där det visat sig att lägerledarna bara låsas ha koll? Och om det är upplevelsen av ett landskap vi pratar om - betyder det att ekonomernas panik är den samma som det besättningen på Santa Maria kände när dom såg horisonten?